KRIHAblogi

 

Molempi parempi - En enspråkig fredsbevarares väg till tvåspråkighet

Julkaisupäivä 3.3.2020 15.06 Blogit

Huvfudstadsbladet (30.1.2020) rapporterar om en färsk undersökning där det kommer fram att allt fler svenskspråkiga betraktar sig som tvåspråkiga. Politices doktor Maria Lindell säger: "Förut ansåg man att man ska vara tvåspråkig från födseln för att kunna klassas som tvåspråkig. Så är det inte längre. Det handlar snarare om språklig identifikation. Om man klarar sig obehindrat på finska så vill man allt oftare kalla sig tvåspråkig". Vad Lindell för fram är något som bekräftar att även jag kan kalla mig tvåspråkig (trespråkig om man räknar med engelskan).

Språkfrågan för mig alltid varit en stor del av mitt liv. Jag har vuxit upp i ett svenskspråkigt hem och hela min skolgång var i svenskspråkiga skolor. Att lära mig finska har verkligen inte kommit gratis, men att jag fattade beslutet att söka till Internationella beredskapsstyrkan i Säkylä för att sedan söka mig till krishantering, var ett av de bästa beslut jag fattat. När jag första gången kom till Säkylä för min beväringstjänst var mina finskakunskaper på en nöjaktig nivå, jag förstod bra, men hade mycket svårt att uttrycka mig för att jag var rädd för att säga fel. Min plan var att försöka säga så lite som möjligt så att ingen skulle märka att min finska inte var på den bästa nivån. Jag insåg dock snabbt att vara tyst inte är min starka sida, och märkte att fast man ibland säger fel böjningsform eller ord så brukar budskapet ändå nå fram.

När beväringstjänsten var slut klassade jag redan mig själv som tvåspråkig, min finska hade nått en sådan nivå att jag inte längre kände mig osäker när jag talade. När jag sökte till fredsbevarare för att senare tacka ja till uppdraget i Libanon visste jag att det skulle bli en utmaning även angående språket. Jag talar nog flytande finska, men ändå kräver det ibland mer tankearbete för att tala finska, speciellt när jag är trött eller okoncentrerad.

Arbetsspråket inom SKJL (Suomen kriisihallintajoukko Libanonissa) är finska, och förutom det är engelska en stor del av vardagen. Med denna text vill jag föra fram att det också är möjligt att med nästan vilken språkbakgrund som helst söka till fredsbevarare. Inom SKJL finns det personer som har t.ex. svenska, engelska eller arabiska som modersmål. Det vill säga låt inte ditt modersmål vara ett hinder. Här lär du dig, och sist och slutligen spelar det inte så stor roll om du säger fel ibland.

Vardagen här i Libanon

Att fatta beslutet att komma hit var inte stort för mig bara på grund av språket, utan även för att jag skulle fatta beslutet att vara borta hemifrån i fyra månader. Jag hade själv drömt sedan länge att en dag få bli fredsbevarare, och när utbildningen för uppdraget började i oktober kändes det som att jag fattat rätt beslut. En stund tog det tills mina kunskaper jag lärt mig som beväring kom tillbaka, men jag behövde inte oroa mig länge, allt lärdes ut och fast utbildningen var krävande, var den även givande och nyttig. När vi i november flög iväg och kom fram till vårt nya hem UNP 9-1 på morgonnatten och SKJL:s kommendör överstelöjtnant Simo Pesu sade "Välkomna till Libanon, fredsbevarare" kändes det ytterligare som rätt beslut.

Vardagen här började efter några veckor formas och det nya hemmet började kännas hemtrevligt. Vår uppgift här är att fungera som reserv för UNIFIL:s kommendör (därav namnet Force commander reserve, FCR), dessutom patrullerar vi området och varannan vecka är vi en del av campens vaktpost. Patrullerna är oftast veckans höjdpunkt, då får vi åka ut från campen och se mera av detta natursköna land, dessutom träffar vi ofta lokala som man kan byta några ord med. Varje vecka har vi också utbildningar och idrott på schemat och ofta är dagarna fyllda med olika sorters program. Ändå hinner vi ha fritid då man till exempel kan vara för sig själv en stund med en bra bok eller tv-serie, köra ett gympass eller genom att gå i bastu.

Den största skillnaden enligt mig, mellan denna och många andra arbetsplatser, är den gemenskap vi har byggt upp mellan oss "kollegor". När man jobbar praktiskt taget 24 timmar om dagen, sju dagar i veckan tillsammans är gruppdynamiken extremt viktig. Att vi inom den egna gruppen samt plutonen fått en så bra gruppanda gör att det känns bra och lätt att jobba tillsammans. Såklart det finns en klar hierarki, och på grund av de omständigheter under vilka vi jobbar måste denna också finnas, men när arbetsdagen är slut så spelar det ingen roll om den som sitter bredvid en i bastun är major, sergeant eller jägare, man kan diskutera om det ena eller det andra med alla.

För mig personligen har uppdraget här varit en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Att mitt modersmål inte är samma som majoritetens här har inte påverkat min upplevelse, tvärtom har jag fått uppleva nya kulturer redan inom det egna kompaniet. Dessutom har jag fått vänner för livet, upplevt den lokala kulturen, hjälpt lokala människor, lärt mig saker som jag inte någonsin skulle ha lärt mig hemma och sist men inte minst fått vara en av de många som varje dag arbetar för att bevara freden i detta land.

 

Molempi parempi - Yksikielisen rauhanturvaajan tie kaksikielisyyteen

Suomen suurimmassa ruotsinkielisessä sanomalehdessä Hufvudstadsbaldet:issa (30.1.2020) raportoidaan tuoreesta tutkimuksesta, josta ilmenee että yhä useammat ruotsinkieliset kokevat itsensä kaksikielisiksi. Politiikan tohtori Maria Lindell sanoo "Ennen ajateltiin että pitää olla syntynyt kaksikielisenä, (siis kaksikieliseen perheeseen) jotta voi kutsua itseään kaksikieliseksi. Näin ei enää ole. Tutkimuksen mukaan jos pärjää hyvin suomen kielellä, niin halutaan kutsua itseään kaksikieliseksi." Tämä vahvistaa myös että minä voin nykyään kutsua itseni kaksikieliseksi, vähintään puhutun kielen osalta ja kolmikieliseksi jos englanti lasketaan mukaan.

Kieli on aina ollut iso osa minun elämää. Olen kasvanut täysin ruotsinkielisessä kodissa, ja olen suorittanut tähän astiset opinnot ruotsinkielisinä. Suomen kielen osaaminen ei ole tullut ilmaiseksi minulle. Päätökseni hakea Suomen kansainvälisiin valmiusjoukkoihin Säkylään, sekä myöhemmin kriisinhallintatehtäviin tänne Libanoniin, on varmasti yksi parhaimmista päätöksistäni. Saapuessani Säkylään suorittamaan varusmiespalvelusta, minun suomen kielen osaamiseni oli korkeintaan tyydyttävällä tasolla. Ymmärsin suomea hyvin, mutta pelkäsin puhumista. Suunnitelmani oli alussa olla puhumatta, niin että ei huomaisi minun puhuvan huonosti suomea. Huomasin kuitenkin nopeasti että hiljaa oleminen ei ole vahvimpia puoliani, ja vaikka usein sanoin väärän sanan tai käytin väärää taivutusmuotoa, niin silti meni viesti perille. Varusmiespalveluksen loppuessa kutsuin itseäni jo kaksikieliseksi, enkä ollut enää epävarma suomen kielen osaamisestani. Hakiessani rauhanturvaajaksi tiesin tämänkin olevan myös kielen kannalta haaste. Puhun kyllä sujuvaa suomea, mutta joskus väsyneenä tai hajamielisenä suomen puhumiseksi tarvitsen enemmän ajatustyötä ja harkintaa

Työkieli täällä SKJL:ssä (Suomen kriisihallintajoukko Libanonissa) on suomi, ja myös englantia puhutaan paljon täällä. Mutta haluan tällä tekstillä tuoda esiin että voi hakeutua tänne millä kielitaustalla tahansa. Täällä SKJL:ssä on rauhaanturvaajia joiden äidinkieli on esimerkiksi ruotsi, englantia tai arabia. Älä siis anna sinun äidinkielen olla este hakemaan tänne. Täällä opit, ja loppujen lopuksi ei haittaa jos joskus sanoisit jotain väärin.

Arkipäivä Libanonissa

Kun päätin lähteä mietin paljon omaa suomen kielen tasoa, mutta myös sitä että olen kaukana kotoa neljä kuukautta. Olin kauan haaveillut rauhanturvaamisesta, ja kun aloitin lokakuussa rotaatiokoulutuksen, tiesin että olin tehnyt oikean päätöksen. Hetki kesti ennen kuin varusmiestaidot palasi mieleen, mutta ei tarvi huolehtia, kaikki opetellaan, ja vaikka koulutus on osittain raskas, niin se on myös antoisa ja hyödyllinen. Kun marraskuussa lensimme tänne ja saavuimme uuteen kotiin UNP 9-1 aamuyöllä, ja SKJL:n komentaja, everstiluutnantti Simo Pesu sanoi meille "Tervetuloa Libanoniin, rauhaanturvaajat", tunsin vielä varmemmin että päätökseni oli oikea.

Arkipäivä täällä alkoi muodostua parin viikon jälkeen, ja uusi koti alkoi tuntua kodikkaalta. Tehtävämme täällä on toimia UNIFIL:in komentajan reservinä (Force commander reserve, FCR), ja sen lisäksi partioimme alueella, ja joka toinen viikko toimimme campin vartiossa. Partiot ovat usein viikon kohokohta, silloin saa lähteä ulos campista, ja nähdä enemmän tästä kauniista maasta. Sen lisäksi saadaan usein tavata paikallisia joiden kanssa voidaan vaihtaa pari sanaa. Viikoittain on myös erilaisia koulutuksia ja melkein päivittäin urheilua ja päivät täyttyvät mukavasti. Silti ehditään nauttia vapaa-ajasta, silloin voi esimerkiksi olla ihan yksikseen hetken, lukea tai katsoa sarjaa netistä, käydä kuntosalilla tai saunassa.

Mielestäni isoin ero tämän työpaikan ja muiden työpaikkojen välillä on yhteisöllisyys ja joukkuehenki joka on kasvanut "kollegoiden" välillä. Ryhmädynamiikka on erittäin tärkeä kun tehdään töitä yhdessä 24 tuntia päivässä, seitsemän päivää viikossa. Se että olemme omassa ryhmässä sekä joukkueessa saaneet näin hyvän ryhmä- ja joukkuehengen, helpottaa työntekoa. Toki tämmöisessä työympäristössä meillä on selkeä hierarkia, mutta päivän päätteeksi ei ole mitään merkitystä jos hän joka istuu vieressäsi saunassa on sotilasarvoltaan majuri, kersantti tai jääkäri, kaikkien kanssa voi keskustella niitä näitä, loppujen lopuksi ollaan kaikki ihmisiä.

Henkilökohtaisesti tehtävä täällä on ollut kokemus mitä en ikinä tule unohtamaan. Se että äidinkieleni ei ole sama kun enemmistön täällä, ei ole millään tavalla vaikuttanut kokemukseni, päinvastoin olen saanut kohdata kulttuurieroja jo omassa komppaniassa. Sen lisäksi olen saanut uusia ystäviä, saanut auttaa paikallisia, kokenut uutta kulttuuria, oppinut sellaisia asioita joita en koskaan olisin oppinut kotona, ja viimeisimpänä mutta ei vähäisimpänä, olen saanut olla yksi niistä jotka joka päivä työskentelee rauhan puolesta tässä maassa.

SGT Andy

Selaa blogin artikkeleita