Försvarsmaktens historia - Varken säkerhet eller frihet

Februarirevolutionen i Ryssland 1917 ställde till med kaos också i Finland. För att lugna ner situationen grundades två beväpnade grupper, skyddskårerna och röda gardet. Eftersom landet inte hade någon armé måste man välja en av dessa till Finlands krigsmakt.

I januari 1918 behandlade riksdagen lagutskottets betänkande om att bilda en stark ordningsmakt som bara skulle ta order av de legitima myndigheterna. För att kunna åstadkomma detta måste man lösa tvisten mellan ”högern och vänstern”: båda parterna ville att deras väpnade garde skulle stå i ordningsmaktens centrum.

Krigsmakten hade redan ett elementärt ledningsorgan. Dess ordförande, generallöjtnant Carl Gustaf Mannerheim, befullmäktigades att etablera en ordningsmakt i landet och att leda dess verksamhet. Mannerheim reste till Vasa där skyddskårerna hade en gemensam ledning. Där ansågs de bästa förutsättningarna finnas för att skapa en stabil ordningsmakt.

Det självständiga Finlands krigsmakt etablerades den 25 januari 1918 då senatens inrikesexpedition deklarerade skyddskårerna till regeringens trupper. Samtidig blev de röda rebeller.

Armén föds i krig

Den vita armén som bestod av frivilliga skyddskårister förstärktes genom att värva nya trupper. När detta dock inte gav önskat resultat framställdes att senaten skulle verkställa värnplikt.

Enligt den förkunnelse som gavs utgående från värnpliktslagen från 1878 blev alla män i åldern 18 - 40 år värnpliktiga. I de områden som övervakades av de vita iakttog omkring 70 procent av dem uppbådsordern. Totalt fick armén in 41 000 man till tjänstgöring.

Största delen av de jägare som utbildats i Tyskland återvände till Finland i slutet av februari 1918. Jägarrörelsens målsättning hade varit att frigöra Finland från Ryssland. När jägarna återvände hade största delen av de ryska trupperna redan avväpnats. Jägarnas huvudmotståndare blev därmed röda gardet.

De röda tog kontrollen över Viborg den 19 januari 1918. Inom en dryg vecka kontrollerade röda gardet hela Södra Finland. Så småningom uppstod en frontlinje mellan de röda i söder och de vita i norr.

I början var de vita på defensiven. De röda, som fick stöd av ryssarna, var starkare, både gällande beväpning och personantal.

De vita lyckades dock erövra Tammerfors från de röda i de strider som utkämpades i månadsskiftet mars-april. Efter erövringen av Tammerfors organiserades vita armén på nytt. Östarméns uppgift var att avancera till riksgränsen på Näset. Västarmén fick till uppgift att tillsammans med tyskarna rensa ut de röda ur Södra Finland.

Helsingfors intogs med tyska krafter i slaget som utkämpades 12 - 13 april. Avancemanget fortsatte omedelbart norrut, och Västarmén vände söderut. Striderna ledde till att de röda blev omringade väster om Lahtis. Östarmén intog Viborg den 29 april då de röda kapitulerade.

Tyskar i krigsmaktens ledning

När inbördeskriget var slut började de vita gräla sinsemellan om hur krigsmakten skulle organiseras och hur utrikespolitiken skötas. Aktivister och jägare utövade påtryckning på senaten och Svinhufvud för att de skulle avskeda Mannerheim. De ville att tyskarna skulle få leda organiseringen av Finlands armé.

Utnämningen av generalmajor Wilhelm Thessleff till krigsminister var en eftergift för de tysksinnade. Mannerheim och hans närmaste medhjälpare lämnade in sina avskedsansökningar.

De tyska militärsakkunniga anlände till Finland i juni 1918. Under ledning av överste Konrad von Redern gjorde de om krigsmaktens ledning enligt tysk modell.

I början av augusti överfördes överbefälet till krigsministern. Samtidigt instiftades tjänsten som befälhavare för Finlands krigsmakt. I november-december färdigställdes en ny försvarsplan.

Efter kriget blev en betydande mängd av den ryska fältarméns krigsutrustning kvar i Finland. Efter första världskrigets slut kompletterade Finland sin utrustning genom att köpa vapen och ammunition från Europas överskottslager. Bland annat anskaffades 32 stycken 6 tons lätta Renault-pansarfordon. Efter kriget hade de vita kontroll över största delen av flygplanen. År 1919 köptes 32 flygplan till.

Tysklands kapitulation hösten 1918 förändrade konstellationerna i hela Europa, också i Finland. I slutet av året blev Mannerheim riksföreståndare och överbefälhavare. Därefter har statsöverhuvudet alltid, med undantag för under krigsförhållanden, varit överbefälhavare.

Den tyska förlusten innebar också slutet för den tysksinnade perioden hos Finlands krigsmakt. De tyska försvarsplanerna, som ansågs vara underdimensionerade, förnyades våren 1919. Rudolf Wallden blev krigsminister istället för Thessleff.

Försvarssystemet tar form

Under åren 1918–1924 byggdes ett försvarsväsen, som skulle visa sig vara långvarigt, upp. Indelningen i röda och vita kvarstod ännu på 1920-talet, vilket även påverkade krigsmakten. På grund av politiska målsättningar försökte man försvaga krigsmakten inifrån. Detta ledde till att de opålitliga fick stanna kvar i manskapsuppgifter medan de pålitliga blev underofficerare och officerare.

Under kriget hade skyddskårerna utgjort kärnan i den vita armén, men 1919 ville man separera krigsmakten från dem. Också inom skyddskårerna ville man bli självständiga. I februari 1919 avskiljdes skyddskårerna till en självständig organisation.

En förordning gällande de militära myndigheternas ställning och befogenheter utfärdades i september 1919. Enligt den innehades överbefälet för krigsmakten av republikens president, som befälhavaren för krigsmakten och generalstabschefen löd under. Högsta förvaltningsmyndighet var krigsministeriet.

Värnpliktslagen från 1922 fastställde Finlands krigsväsen. Ett kadersystem som bygger på allmän värnplikt ansågs vara det mest lämpliga för finländska förhållanden. Det innebar att en krigsmakt, som skulle sköta utbildningen av beväringar och anställd personal, skulle upprätthållas under fredstid. Den nya värnpliktslagen fastställde tjänstgöringstiden till 12 månader för kadrer samt 15 månader för kavalleriet, flygvapnet och de tekniska trupperna.

I juni 1924 godkände riksdagen en lag gällande läroanstalter för officersutbildningen, vars målsättning var att förenhetliga utbildningen. Enligt den skedde undervisningen vid Reservofficersskolan, Kadettskolan och Krigshögskolan. I början tog utbildningen modell av såväl den tyska som den ryska militärutbildningen, vilket ledde till att utbildningen blev rätt brokig.

Territoriell integritet som målsättning

Att trygga självständigheten och den territoriella integriteten började utkristallisera sig som försvarets uppgifter i början av 1930-talet. En annan central princip var Finlands neutralitet i konflikter mellan andra stater.

Man antog då att det enda säkra sättet att förebygga territoriella kränkningar var fiendens tro på Finlands försvarsförmåga. Sovjetunionen ansågs vara det största, och i praktiken enda, hotet när man planerade försvaret.

Finland strävade efter att garantera sin säkerhet med politiska medel. Medlemskap i Nationernas förbund sågs som en garanti för landets integritet. Finland ingick en icke-angreppspakt, som skulle gälla fram till 1945, med Sovjetunionen. Också frågan om en försvarsallians med de Nordiska länderna lyftes fram. Militären kom dock fram till att Finland ska kunna stoppa angrepp med egna krafter.

Fram till år 1924 hade man byggt 168 skyddsrum av betong på Näset. Arbetet avbröts, men återupptogs 1932. Inom ramen för befästningsarbetena som pågick fram till Vinterkrigets utbrott växte antalet till 221. Samtidigt reparerades gamla skyddsrum.

De ekonomiska resurserna begränsade utvecklingen av den materiella beredskapen. Man försökte kompensera de materiella bristerna genom bättre utbildning i krigskonst. En nyhet var krigsövningarna 1937 och 1939, där cheferna utbildades i att leda stora trupper.

Anskaffningsprogrammen som inleddes i början av 1930-talet förbättrade krigsmaktens beväpning och utrustning. Den finländska industrin producerade bland annat Suomi-maskinpistoler, granatkastare, pansarbåtar och ubåtar.

Från krig till krig

Andra världskriget bröt ut i september 1939 då Tyskland angrep Polen. Finland fick den 5 oktober en inbjudan till Moskva, där länderna skulle diskutera, enligt dem för bägge parter viktiga frågor.

Medan förhandlingarna pågick ordnades extra övningar i Finland. Trupper grupperades på Karelska Näset och norr om Ladoga, ända upp till Ishavet. Tyngdpunkten för grupperingen låg på Näset, eftersom man antog att Sovjetunionens anfall skulle vara tyngst där.

I slutet av oktober började Sovjetunionen koncentrera sina trupper till Finlands östgräns. Förhandlingarna mellan länderna avbröts den 13 november. Två veckor senare avfyrade Sovjetunionen skotten i Mainila, som markerade Vinterkrigets början.

På Näset tvingades de finska skyddstrupperna omedelbart att retirera till sin huvudställning. Sovjetunionens kraftiga anstormning avtog dock så småningom och i krigets andra skede lyckades finländarna förorsaka röda armén kännbara förluster.

På Näset fördes ställningskrig fram till slutet av januari 1940. Ju längre kriget led desto mer ofördelaktigt blev styrkeförhållandet för Finlands del. Sovjetunionens nya anfall som inleddes den 1 februari tröttade ut finländarna. I februari började man förhandla om fred. Genom fredsavtalet som slöts den 13 mars fick Sovjetunionen 40 000 km2 nytt territorium och omkring 10 procent av Finlands nationalegendom.

Efter kriget ansågs det att landet hade en till sin anda enhetlig armé, som på grund av resursbrist inte kunnat stoppa fiendens framfart. Detta var utgångspunkten då man inledde omorganiseringen av Finlands försvar.

Den nya fredstida organisationen togs i bruk i augusti 1940. Armén bestod av fem armékårer som bildades av 12 brigader, jägarbrigaden och kavalleribrigaden. Trupperna grupperades vid gränsen från Vederlax till Savukoski.

Salpalinjen byggdes vid östgränsen och Harparskoglinjen tog form vid Hangö udd. Krigsmaterielen utökades i och med att de beställningar som gjorts under krigstiden anlände. Den finländska industrin tillverkade nya och iståndsatte gamla vapen.

Än en gång sökte man hjälp mot grannen i öst i utlandet. Då Sverige inte visade tecken på att ge stöd, vändes blickarna mot Tyskland. Samarbetet inleddes med genomfartstrafik och köprättigheter för vapen under höstsommaren 1940.

Tyskarna planerade en roll för Finland i operation Barbarossa. Som resultat av förhandlingarna anlände i början av sommaren 1941 tyska trupper, fartyg och flygplan till Finland.

När operation Barbarossa inleddes den 22 juni 1941 anföll tyska trupper Sovjetunionen även över finskt territorium. Röda armén svarade den 25 juni med att bomba finländska flygfält och tätorter. På kvällen konstaterade statsminister Rangell i radion, att Finland återigen ligger i krig med Sovjetunionen.

Finland anfaller

När finländarna inledde anfallet mot Sovjetunionen var målsättningen både att återerövra förlorade områden och att eliminera stödjepunkter som fanns bakom den gamla gränsen.

I början av september nådde finländarna den gamla gränsen på Näset och fortsatte över den. Ett ställningskrig tog form på Näset. I december stoppade Mannerheim anfallet i Östkarelen vid Maaselkänäset då Olonets var erövrat ända fram till Onegasjön och Svir.

Ställningskriget pågick i över tre års tid. Under den tiden tog de sovjetiska trupperna över initiativet. Finland lyckades dock stoppa Sovjetunionens motanfall.

I början av 1944 blev det allt mer uppenbart att Tyskland skulle förlora kriget. Finländarna blev då tvungna att omvärdera sin situation. Man började treva efter fred men fredsvillkoren kändes omöjliga att godkänna.

Stalin beslöt att avgöra Finlands öde med vapen. Sovjetunionens storoffensiv på Näset inleddes den 9 juni och tvingade finländarna att retirera. Anfallet stoppades dock på Näset och norr om Ladoga. Krigslyckan vände i slutet av juni då röda armén blev tvungen att koncentrera sina trupper till de andra fronterna. I Finland tog man tillfället i akt att söka fred.

Sovjetunionens fredsvillkor hade mildrats och vapenstilleståndet undertecknades i Moskva den 19.9.1944. Enligt de villkor som befästes i fredsfördraget i Paris år 1947 återbördades Moskvafredens gräns, Petsamo avträddes och Porkala arrenderades åt Sovjetunionen. Finland förpliktades även att avväpna de tyska trupper som fanns kvar i landet och att betala 300 miljoner dollar i krigsskadestånd.

Även armén skulle enligt avtalet anpassas till fred. Arméns styrka fastställdes till 34 000 man. Marinen fick ha 4500 man och fartygens deplacement fick vara högst 10 000 ton. Flygvapnets styrka begränsades till 3000 man och 60 stridsplan. Bombflygplanen och ubåtarna måste skrotas.

Efter kriget

För Finlands del innebar krigsslutet att det igen var dags att omvärdera förutsättningarna för landets säkerhet. VSB-fördraget och fredsfördraget, erfarenheterna från kriget samt den tekniska och taktiska utvecklingen var nya faktorer som behövde beaktas.

I organisationsreformen som genomfördes 1952 var målsättningen att samla alla trupper och vapenslag under en om samma ledning. Brigaden blev arméns operativa förband.

Tanken på att grunda ett försvarsråd som försvarets rådgivande ledande organ hade funnits sedan slutet av 1940-talet, men förverkligades först 1957. Medlemmar i försvarsrådet var utvalda ministrar, kommendören för försvarsmakten och chefen för Huvudstaben.

1950 såg den nya värnpliktslagen, som med några små ändringar var i kraft fram till 1980-talet, dagens ljus. I lagen fastställdes tjänstgöringstiden för beväringar till 240 dagar och 330 dagar för dem som utbildas för specialuppgifter och till officerare. Den nya lagen lade också grunden för utbildningens utveckling.

På 1950-talet led det militära av brist på uppskattning. Det var trängsel in till andra läroinrättningar, men militärutbildning intresserade inte. Försvarsmakten tvingades komma ut ur det skal som den efter kriget krupit in i. Satsningar gjordes för att effektivera den anställda personalens utbildning och öka respekten för försvarsväsendet. År 1962 var sökandena till Kadettskolan till slut så många att en del måste gallras bort.

En förnyelse år 1957 var att truppförbanden fick nya landskapsnamn. Samtidigt togs också nya fanor, honnörsmarscher, årsdagar och traditioner i bruk. 1963 kom försvarsväsendets emblem, ett rött torn med ett lejon av guld ovanpå, till.

Landsortsgarnisonernas era grydde på 1960-talet. Det ansågs vara lättare att utbilda beväringar utanför städerna eftersom det då går snabbare att förflytta sig till övningsterrängen. Garnisoner grundades i Obbnäs, Kontioranta, Ylämylly, Luonetjärvi, Säkylä, Valkeala och Sodankylä.

Försvarsväsendets beväpning förnyades på 1950- och 1960-talen. Stormgevär och lätta maskingevär hade utvecklats för att ersätta föråldrade gevär, snabbeldsgevär och maskinpistoler. Valmetfabriken i Tourula utvecklade de nya vapnen rk m/62 (stormgevär) och lätt maskingevär 62.

Föråldrade pansarfordon ersattes genom att köpa nya från Ryssland och England. Fältartilleriet kompletterades med tung fältkanon 122 mm som utvecklades i samarbete med Tampella.

Marinens fartygsbestånd krympte till 1500 ton efter kriget, men genom de anskaffningsbeslut som fattades 1955 fyrdubblades tonnaget igen på tio år. Flygvapnet fick sin första division med nya stridsflygplan, jaktplan av modell MiG-21, under åren 1963–1965.

Från försvarsväsendet till försvarsmakten

I mitten av 1960-talet blev Finlands försvar en allt mer integrerad del i landets säkerhetspolitik. 1970 grundades den första parlamentariska försvarskommittén för att ta ställning till utvecklingen.

Lagen om försvarsmakten från 1974 följde i mångt och mycket rekommendationerna i parlamentariska försvarskommitténs betänkande. För första gången i sin 55-åriga historia fick försvarsväsendet lagstadgade uppgifter. Samtidigt bytte den namn till försvarsmakten.

Från mitten av 1960-talet började den finländska försvarsdoktrinen allt mer att präglas av förebyggande av krig och kriser. Man ville utvidga försvarsarrangemangen till ett regionalt försvar som omfattar hela landet. Detta skedde 1966 då försvarsväsendet organiserades i militärlän. Nya operativa och taktiska direktiv utvecklades i början av 1970-talet. Den nya doktrinen presenterades med en bild där lokalförsvaret utgjorde golvet. Ovanpå det fanns skyddstrupperna som uppehöll fienden och huvudtrupperna som fortsatte anfalla för att få till stånd en lösning.

I slutet av 1980-talet ledde de allt mindre årskullarna till ändringar i truppförbandens sammansättning och placering. Gamla truppförband lades ner eller införlivades med andra truppförband. Ändringar i värnpliktslagen medförde bl.a. ändringar i tjänstgöringens längd samt ny ålder och nya tider för när tjänstgöringen inleds. Tjänstgöringstiden var antingen 240, 285 eller 330 dagar.

Mera förändringar

Försvarsmaktens ställning förändrades i grunden 1990 då statsrådet ansåg att de begränsningar i Finlands suveränitet som fredsfördraget i Paris innehöll, med undantag av förbudet mot kärnvapen, hade förlorat sin betydelse. Finländarna fick själv besluta om styrka, fartygstonnage, antal flygplan och robotarnas beskaffenhet.

Försvarsmaktens senaste strukturomvandling inleddes med den försvarspolitiska redogörelsen som färdigställdes våren 1997. Genom översynen av lednings- och förvaltningssystemet stärktes Huvudstabens förmåga att leda alla försvarsgrenar. Försvarsområdena intog en central roll i och med att de fick mer ansvar gällande ledningen av regionala strider och rörliga krigsoperationer.

Målsättningen med detta var att säkerställa att försvarssystemet som bygger på allmän värnplikt fungerar. Centrala element i reformen var att de krigstida truppernas antal minskade, samtidigt som deras kvalitet utvecklades. Avsikten var även att lyfta försvarets tekniska nivå att motsvara kommande decenniers nivå.

Försvarsmakten förnyas 2015

Försvarsmakten förnyade sin verksamhet under åren 2012–2015. Den centrala målsättningen var att säkerställa att försvarsmakten har förutsättningar att uppfylla sina uppgifter och upprätthålla Finlands militära försvarsförmåga på en ändamålsenlig nivå ända fram till 2020-talet. Reformen omfattade försvarsmaktens strukturer och verksamhetssätt under både krigs- och fredstid.

De minskande årskullarna, åldrande försvarsmateriel och problem med att få den offentliga ekonomin i balans gjorde det nödvändigt att reformera försvarsmakten. Försvarsmakten måste spara över 800 miljoner euro åren 2012–2015.

Centrala förändringar

Förvaltningsenheternas antal sjönk kraftigt. Ledningsstrukturen gjordes om så att den omfattar tre nivåer. Militärlänen och staberna för militärlänen avskaffades.

Regionalbyråerna flyttades så att de lyder under de nya stora truppförbanden. I värnpliktsärenden är regionalbyråerna administrativt underställda arméstaben.

Nödvändiga materielanskaffningar tryggades. De planerade inbesparingarna i materielanskaffningar var år 2015 omkring 130 - 150 miljoner euro per år.

Nedläggningar och sammanslagningar av truppförband, strukturomvandlingar och förkortning av beväringarnas tjänstgöringstid beräknades ge en årlig inbesparing på omkring 115 - 135 miljoner euro från och med 2015.

Handräckningsuppdrag och övrigt myndighetssamarbete stöder sig på truppförbanden och regionalbyråerna.

Försvarsmaktens uppgifter har minskats så att den fredstida personalen år 2015 uppgår till högst 12 300 personer, varav omkring 8200 personer tjänstgör i militära uppgifter. Personalresurserna riktas till de funktioner som är centrala för den krigstida prestationsförmågan.

Efter beaktande av tidsbundna tjänster som tar slut, planerade partnerskapsprogram och pensioneringar återstod en personalminskning som omfattade omkring 1200 tjänster eller uppgifter.

En stark försvarsvilja att bygga på

Försvarsviljan tryggas också i fortsättningen genom högklassig bevärings- och reservistutbildning. Försvarsmakten stärker värnpliktens verksamhetsförutsättningar med lokaltrupper och genom att stöda den frivilliga försvarsutbildningen.

En av försvarsmaktens centrala målsättningar är att återbörda utbildningen och övningsverksamheten till den nivå som utbildningskraven förutsätter.

Försvarsviljan utgör fortfarande grunden för försvaret och den är en viktig faktor för upprätthållandet och utvecklingen av samhällets krishanteringsförmåga.

Struktur och personal 2015

Försvarsmaktens fredstida organisation består år 2015 av Huvudstaben, inrättningar som är underställda Huvudstaben, tre försvarsgrenar och Försvarshögskolan.