Hoppa till innehåll

Tal av kommendören för försvarsmakten i vid huvudfesten i samband med 100-årsjubileet av Jägarnas återkomst i Vasa stadshus, lördag 24.2.2018

Huvudstaben
Utgivningsdatum 24.2.2018 14.30 | Publicerad på svenska 12.3.2018 kl. 11.56
Pressmeddelande

Ärade veteraner från våra krig, Herr minister, ärade representanter för Föreningen Jägarbataljon 27:s Traditioner, mina damer och herrar!

Nästan på dagen för hundra år sedan stod Vasa i blickpunkten för vår nation som alldeles nyligen hade blivit självständig. Vårt folks interna kamp hade pågått i nästan en månads tid då överbefälhavaren för regeringens trupper, generallöjtnant Carl Gustav Emil Mannerheim den 26 februari 1918 tog emot huvudtruppen av de jägare som återvänt från Tyskland.

Drygt tre årtionden senare beskrev Mannerheim i sina memoarer jägarnas återkomst i översvallande ordalag. Han hade i sitt tal till jägarna, som återvänt hem under en tid då fäderneslandets öde syntes som mörkast, sagt att de hade trott på landets framtid och att Finlands under bildning varande armé såg dem som sina lärare och kommande ledare.

Överbefälhavarens ord fick förvisso genast spaltutrymme i landets dagstidningar. I tidningen Wasa-posten kunde män och kvinnor i Österbotten läsa om det förtroende som Mannerheim hade visat de unga jägarna: "Nu väntar Eder en stor och ärofull uppgift: att över hela Finland skapa en armé, som kan befria Finland och av vårt land skapa ett stort och mäktigt rike. Varen välkomna i vår krets. Leve jägarna!"

Bästa lyssnare

Jägarna återvände i februari 1918 till sitt hemland i en situation där inbördeskrigets stormar slet Finlands folk åt olika håll. Då de unga männen, redan härdade av krig, stod framför överbefälhavare Mannerheim här i Vasa förstod de knappast ännu helt betydelsen av sina kommande uppgifter. De skulle både som enskilda soldater och framför allt som jägare, i synnerligen avsevärd utsträckning, komma att påverka Finlands och dess försvarsmakts utveckling under de kommande fyra årtiondena.

I ynglingarnas blickar syntes nyanser av både osäkerhet och beslutsamhet. Ansvarskänslan och kärleken till fosterlandet var dock dygder, som var och en av dem som sökt sig till jägarutbildningen och som varje jägare som bevittnat hemkomsten till Vasa här nästan på dagen för hundra år sedan värnade om.

Den ursprungliga avsikten, att avväpna de ryska soldater som fanns i landet, hade under händelsernas gång övergått i delaktighet i Finlands interna strider. Den faned som avlagts till den lagliga regeringen förpliktade dock - uppgiften måste fullföljas.

I Tyskland hade jägarna lärt sig att det ingår i soldatens arbete att lyda order. De iakttog denna grundläggande dygd som byggts upp inom soldaterna de när de böjde sig för Mannerheims krav på att jägarna inte skulle fungera som en enhetlig trupp i kriget, utan att de skulle placeras ut som ledare för så många enheter och truppförband som möjligt. Jägarna, som hade härdats i krig, behövdes som ledare för de otränade men försvarsvilliga regeringstrupper som företrädde den lagliga ordningsmakten.

Kriget upphörde i maj 1918. Att fredstillstånd uppnåddes i ett självständigt Finland var för jägarna en belöning för mångåriga personliga uppoffringar. Den primära målsättningen med färden till Tyskland hade uppnåtts: Finland var fritt!

Jägarnas roll som utvecklare av det självständiga Finlands försvarsmakt fortsatte under kommande år och årtionden. Officerskåren utgjorde efter krigets slut en till sin bakgrund mycket brokig skara, men nästan hälften av de drygt tusen aktiva officerarna var jägarofficerare. Den andra halvan bestod av officerare som hade fått sin utbildning i Ryssland och officerare som gått korta officerskurser under inbördeskriget. Detta var den lilla trupp, på vars axlar utvecklandet av vår nations försvarsmakt vilade under vår självständighets gryning.

Huvuddelen av jägarna, ungefär fyra femtedelar, återvände efter inbördeskriget till sina arbeten – precis som de ursprungligen hade tänkt. Vardagen inom jordbruket, näringslivet, som tjänsteman eller som arbetare blev bekant för mången jägare efter kriget. Jägarna rönte även kulturella framgångar. Sam Sihvos sångspel Jääkärin morsian från 1921 har bland annat här i Vasa visats ännu under de senaste åren.

Ärade festpublik

När man bedömer jägarnas inflytande och verksamhet inom Finlands försvarsmakt under de första årtiondena av vår självständighet framträder betydelsen av den enhetliga grundutbildning och de krigserfarenheter de fått. Både de kunskaper och erfarenheter som jägarna fick på de dammiga utbildningsfälten i Lockstedter Lager i den nuvarande tyska kommunen Hohenlockstedt såväl som i skyttegravarna under artillerield vid floden Misse hade gett dem en stabil grund att stå på med tanke på deras kommande uppgift, att utveckla Finlands försvarsmakt under fredstid.

Flera av officerarna med jägarbakgrund kompletterade under 1920-talet sin kompetens vid utländska krigshögskolor, i synnerhet i Frankrike, Italien, Sverige och även i Tyskland. År 2018, då internationalismen är det nya normala, glömmer vi lätt bort att försvarsmakten också på 1920- och 1930-talet samarbetade mycket intensivt med såväl de nordliga länderna som med stater i Central- och Västeuropa. För jägarofficerarna var besök av internationella militärexperter i Finland, finländska officerares studieresor till utlandet och utnyttjandet av utländska idéer och utländsk krigsmateriel en del av vardagen.

Det nationella militära specialkunnandet och den militära utbildningen utvecklades med stormsteg och delvis utgående från internationella erfarenheter. Från och med 1924 växte även en generalstabsofficerskår som byggde på finländska traditioner upp på den grund som skapats av den finska krigshögskolan.

Tio år efter krigets slut sköttes största delen av nyckeluppgifterna inom försvaret av de män som fått jägarutbildning. Jägarna avancerade till ansvarsposter inom den högsta militära ledningen under en tid då de stackmoln som täckte himlen under fredstid fick hotfulla mörka kanter mot slutet av 1920-talet. Den militära ledningen, med jägarna i täten, vaknade till insikt om att den röda arméns utbildningsnivå hade höjts och att dess materiella beredskap hade utvecklats kraftigt. Den röda armén bedömdes kunna använda sina pansartrupper i stor skala på Karelska näset.

Hotet blev verklighet 1939. Under vinterkrigets svåra dagar bar jägarna ett tungt ansvar. Av de knappt 1 300 jägare som då var vid liv deltog 730 man i militära uppgifter. Överbefälhavare Mannerheims närmaste män i högkvarteret i S:t Michels och frontledningen inom armén, armékårerna och divisionerna på Karelska näset var, på några undantag när, jägare. Jägarna angav takten för krigshandlingarna.

Efter den oroliga tid som följde på vinterkriget, den s.k. mellanfreden, deltog 710 jägare i fortsättningskriget. De högsta uppgifterna innehades fortsättningsvis av jägarofficerare, och till exempel under de stora striderna under sommaren 1944 hade 12 av 15 divisionskommendörer jägarbakgrund. De målmedvetna strävanden som jägarna i huvudsak stod för, att utveckla den nationella militära utbildningen, började dock redan bära frukt. Uppgifterna som regementskommendör och bataljonskommendör hade i allt högre grad överförts på kadettofficerare, av vilka en del hade gått krigshögskolan i Finland.

Finland klarade krigen under åren 1939-1945 med självständigheten i behåll. Trots alla bittra förluster under krigen tryggade folkets enade strid Finlands frihet och möjligheter att göra val utgående från egna premisser efter krigen. Den enskilda finländska soldaten gjorde framgången möjlig, men de talrika jägarna, som befann sig på de högsta posterna inom armén och som lotsade den finländska värnpliktsarmén till framgång, kan anses vara de som låg bakom framgången. Under krigsåren gjorde jägarna mångfalt mera än vad överbefälhavare Mannerheim hade kunnat vänta sig då han höll sitt tal för de unga jägare som stod uppställda på räta led i februari 1918.

Jägarnas arbete i försvarsmaktens tjänst fortsatte också efter de tunga krigsåren. I början av år 1945 fanns det 166 jägarofficerare i tjänst inom försvaret och i början av år 1950 fortfarande 53 officerare. Jägarnas militära livsgärning nådde sitt slut 1959, då den sista jägaren i tjänst, infanterigeneral Kaarlo Heiskanen övergick till reserven från uppgiften som kommendör för försvarsmakten. Man kan med fog säga att jägarna haft en central inverkan på Finlands försvarsmakts utveckling under dess första fyra årtionden.

Bästa lyssnare

Ansvarskänslan och kärleken till fosterlandet var inte bara jägarnas egendom för hundra år sedan. Jägarna var dock redo att först beträda den osäkra stig som kantades av otaliga hinder, men vid vars slut ett självständigt Finland kunde skönjas. Jägarna var de vägvisare som den lilla nationen Finland behövde i sin kamp för självständighet.

Jägarnas andliga livsgärnings låga lyste ännu klar då ansvaret för de vardagliga handlingarna övergick till yngre generationer. I det testamente som jägarna upprättade gav de uttryck för det arv som de ville lämna över till kommande generationer. Det är viljan att sätta det gemensamma bästa – ett fritt och självständigt Finland – före den egna nyttan.

Jägarnas värdefulla arv lever fortfarande starkt kvar bland Finlands folk. Enligt den senaste undersökningen är över 70 procent av finländarna av den åsikten att Finland bör försvaras med vapen i alla situationer. En av hörnstenarna i vårt försvar, den allmänna värnplikten, har också ett starkt stöd. Fyra femtedelar av befolkningen understöder ett försvarssystem som bygger på allmän värnplikt.

Må jägarnas arv leva starkt kvar bland oss! Ansvarskänsla och fosterlandskärlek är dygder som det ännu i dag är skäl att värna om i det hundraåriga Finland.

Jag önskar alla deltagare i hundraårsjubileet med anledning av jägarnas hemkomst en givande och oförglömlig högtid här i Vasa.

Kommendören för försvarsmakten

General Jarmo Lindberg

´